Det är bättre på den fronten nu.

Igår fyllde min fina farmor 100 år!! Helt otroligt vilken krutgumma. Hon höll med stort baluns med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och hon hade dessutom bakat havrekakorna själv!!

Men jag ska inte berätta om farmor här, men det är ett bra mått på mitt liv. Lite. Farmor var osäker på om hon skulle orka med ett 100-års kalas, så för ett år sedan hade vi 99-års kalas. Då, för ett år sedan, hade jag med mig min man dit. Såklart. Igår åkte jag själv med barnen. Såklart. Och vet ni, jag hade så mycket trevligare igår. När jag bara hade mig och barnen att tänka på. Och så beror det på att jag förstås inte var lycklig för ett år sedan. Det är bättre på den fronten nu. 

När jag tittar på den stora släkten så ser jag många starka människor. Människor som har gått sin väg. Som offrat sig för att hjälpa andra, men också som sett till att åtminstone på sikt bli lyckliga. Alla farmors barn har tex gift om sig. Och alla kusiner gör sin sak. Alla har sina intressen. Men vi har samma historia. Vi tillbringade mycket semestertid i farmor och farfars stora gula hus i Jämtland!! ❤️ 

När jag fyller 100 år, eller 40 år, eller 73 år, så hoppas jag att mina vänner, familj och framför allt mina barn ser mig som en stark kvinna. Men jag kommer nog aldrig att baka egna havrekakor till kalasen. Det är inte riktigt min grej. 

När farmor och en faster frågade hur det går för mig nu när jag är själv, svarade jag  att det är bra med mig. För det är det. Men jag var på väg att börja gråta. Det är fortfarande jobbigt att prata om det. Jobbigt att utelämna mig själv. Jobbigt att vara den som andra bryr sig om. Vill väl inte riktigt vara i centrum. Men jag har förstått att det är bra att lätta på trycket och faktiskt gråta tillsammans med vänner och att stötta varandra genom livet. Problemet är att jag sällan haft några jag verkligen litat på. Det är bättre på den fronten nu. 

Fredags-fundering.

Jag har så sjukt svårt att komma i säng på fredagar. Jag vet inte varför, för egentligen har jag inte mer sovmorgon på lördagar än annars, men kanske är det en undermedveten grej bara för att det inte är jobbedag dagen efter. Vem vet. 

Hur som helst fullkomligt älskar jag att sitta i soffan och slötitta på TV och sms:a med vänner, drömma mig bort och glida in på Instagram och Facebook för att hålla mig vaken. För jag kan fortfarande vara trött och plåga mig till att vara vaken ;) Kanske är det lite så att jag kan, utan att behöva förklara mig. Jag kan göra precis hur jag vill utan att någon undrar eller är nyfiken. 

Bäst hade givetvis varit rätt sällskap i soffan ibland. En vän som tycker som mig. Men bara ibland. Just nu är jag så galet nöjd över att jag faktiskt bor själv med mina katter på heltid och barn på deltid. Hade givetvis velat ha barnen på heltid också, men de har ju en pappa också som älskar dem. Och mamma är jag ju på heltid. Nästan mer ju större de blir och kommer på att de kan höra av sig själva eller komma förbi bara för att de vill. Det gjorde de igår medan jag var på jobbet. De hörde av sig och sa att de var här. Mysigt för katterna och mysigt att de ville vara här och känner sig hemma. Jag såg dock bara köks-kaoset framför mig.... 😁 

Jag somnade till slut i min säng. Det handlade mest om att flytta mig från soffan till sängen. Sen gick det fort. Idag ska vi ta tåget, jag och kidsen, till Stockholm för att fira min fina farmor på sin 100-årsdag!! ❤️ Vi tar sällskap med min mamma och min bror. 

Inför resan gäller det att tänka på lite av varje och få med både det allra nödvändiga och lite bra att ha. Några kakor, varsin festis till barnen och en flaska vatten. Jag räknar iskallt med att gå och fika ett mellis när vi kommer fram. Sen blir det lunch med farmor och fastrar och kusiner och kusinbarn. En härlig samling blir det!! 

Det är fantastiskt vad jag har utvecklats och tagit plats i mitt eget liv sedan vi bestämde att vi skulle separera i slutet av sommaren. Jag måste. Och det är inte svårt. Det är roligt. Och jag är heller inte rädd att be om hjälp om jag måste. Tidigare har jag lite väntat på att X-maken skulle fixa saker. Nu kan jag själv, för jag är inte rädd att göra fel.